Det var så dumt att jag inte tog över dotterns strumpor! Nu har jag köpt nya inför morgondagens utmaning. Det är den värsta delen på hela caminon, säger alla; 17 km utan by, vatten eller skugga. Vi är i Carrión de las Condes, en halvmodern stad som är den sista utposten. Vi bor på ett av kyrkans härbärgen, Espiritu Santu.
Det värsta är nog inte vandringen ,egentligen, utan att gå i fem-sex timmar utan toa (jag kan nog gå snabbare men det beror på fötterna...), i synnerhet när jag nyss fick en obehaglig, röd överraskning... 🙄
Jag träffade en tysk pojke som berättade att han blev deprimerad när han vandrade ensam. Så känner inte jag alls. Jag tycker ärligt talat att det är skönast att gå ensam, även om jag absolut föredrar sällskap på em/kvällen. Det är då jag njuter mest, annars tänker jag mer på hur långt efter jag är...
