Jag kallar honom Skalman. Kunde lika gärna vara en henom, men det är något Skalmanskt över den här kärran. Den är alldeles för stor för mig. Jag når inte ens upp att ta bort frosten på vindrutan.

Så nu är jag kär och såld och dödsförskräckt. Jag vet ingenting om dieselbilar. Men jag tänker att jag lär mig om jag bara kastar mig ut. Man måste våga, eller hur?

Så affären blev klar igår. Idag hade Skalman ingen lust att starta. Jag ringde säljaren, men hans instruktioner hjälpte inte. Till sist kom han till mig med dubbla uppsättningar startkablar. Det tog tid, men till sist fick han igång motorn, sötnosen. Och gav mig fler instruktioner. Pekade ut plus och minus, spolarvätska, kylarvätska, oljesticka och nåt jag redan glömt. ACn var jätteseg. Tog en halvtimme för vindrutan att tina upp lite.

Jag satte en övningsskylt där bak och körde runt på småvägar och parkeringsplatser i en dryg timme. Jisses vad svårt det var att vända på en liten vändplan! Köpte svindyra startkablar, batteriladdare och låsolja. Tankade 70 liter. Det gick på en tusenlapp.

Ja, folk lär tro att jag är fullkomligt galen. Gamla tanter ska väl inte renovera jättestora sprinter vans och bete sig som om det bara är att dra iväg på äventyr... Men, man måste våga ta sig utanför sin bekvämlighetszon. Äventyren kommer inte att söka sig till mitt sköna soffhörn.

Livrädd, stolt och känner mig modig... 😅💕🐢

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments